Transtrand då?

Jag skrev tidigare i år om olika orter där det är ok eller inte för läkemedelsindustrin att sponsra kongresser.

Nu har LIFs compliance officer kommit fram till att Sälen inte är ok för en konferens arrangerad av FSUM (Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar). Skälet till att hålla konferensen i Sälen var att man där har en ungdomsmottagning som endast är öppen under vinterhalvåret och man där kommer i kontakt med ungdomar i en "speciell miljö". Detta räcker inte, utan Sälen är för exklusivt för att industrin ska kunna ge några ekonomiska bidrag till konferensen.

Får man tipsa om Transtrand? Där finns vandrarhem som drivs av Lottorna. Om det blir för exklusivt kanske man kan förlägga deltagarna i Lima (inte Perus huvudstad) där det finns en stugby av enklare karaktär...

Hur kan man veta att reklamen har effekt? Del 1.

Hur kan jag som marknadsförare för ett visst läkemedel veta om de ansträngningar jag gör för att sälja mitt läkemedel har någon effekt? Ett problem inom läkemedelsbranschen (i Sverige) är att man oftast inte exakt vet vem som är kunden. Jo, man vet att läkare av olika specialiteter är "kunder" men det är svårt att exakt veta vilken läkare som förskriver ett visst preparat och i vilka mängder. Det är ytterst sällan man kan gå ut från ett möte med ett påskrivet kontrakt i handen. Därför tvingas man oftast att ta till mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.

Detta får återverkningar på den kommunikation och reklam man använder sig av. Hur ska vi utvärdera om den har någon effekt? Man kan självklart använda sig av aggregerade mått, dvs hur förändras totalförsäljningen över tid. Om den ökar kan vi anta att våra ansträngningar har en positiv effekt. Men om man vill mäta och följa sina ansträngningar på något annat sätt? Detta tänkte jag försöka diskutera och fundera kring i ett antal bloggposter under de närmaste veckorna. Watch this space, som amerikanerna säger...

All reklam (jag använder mig av begreppet reklam för att sammanfatta alla kommunikationsverktyg man som marknadsförare använder sig av; säljmöten, DR, annonser, PR, web etc) syftar till att sälja mer av den tjänst eller produkt man tillhandahåller. Där stöter vi direkt på problem i och med att (läkemedels-)reklam inte har någon direkt koppling till beslutet att använda ett visst läkemedel. Detta av den enkla anledningen att det så gott som alltid går en viss tid mellan tillfället läkaren exponeras för reklamen och förskrivningsögonblicket (undantaget från de fall då läkaren slår upp preparatet i FASS eller motsvarande).

Det val läkaren ställs inför och det beslut hon eller han därefter fattar påverkas av en lång rad faktorer; förskrivningsvana, kännedom om alternativ, intresse, personliga preferenser, läkemedelskommittérekommendationer etc. Såväl medvetna som omedvetna uppfattningar spelar roll. Det vi med reklamen kan hoppas åstadkomma är att förbättra förutsättningarna för att vårt läkemedel ska komma att förskrivas.

Därmed ställs vi inför det faktum att vi måste skapa en association i förskrivarens hjärna kring produkten, dvs vi måste bygga ett varumärke. För att göra det måste vi först ta några steg tillbaka och fundera kring hur vi människor (även läkare) uppfattar reklam, hur vi fattar beslut och hur de två påverkar varandra.

De allra flesta människor (möjligtvis med undantaget av mina kära kollegor i branschen) är ointresserade av reklam, vi bryr oss helt enkelt inte. Att vi inte bryr oss beror på att vi inte vill "bli lurade", vi tror inte att reklamen kan lära oss något och vi vill inte bli pådyvlade något vi inte behöver eller ens vill ha. Det sistnämnda bygger på att vi alla har förstått syftet med reklam: att sälja mer, och vi har genomskådat de överdrifter som många reklammakare använder sig av. Detta får sammantaget effekten att så snart vi har identifierat något som reklam så minskar, eller försvinner, värdet för oss att fortsätta lyssna. Vi riktar vår uppmärksamhet åt andra saker: Sånt som antingen underhåller oss eller är viktigt för oss. Redan här kan vi dra en slutsats: Om du inte kan bli viktig för din målgrupp, se till att du blir underhållande! Ett tydligt exempel på detta är den oerhört prisbelönta kampanjen för Cadburys choklad, en för de allra flesta ganska oviktig produkt men genom att använda sig av en trummande gorilla så blir man åtminstone underhållande.

Dessutom så tror vi att reklamen inte påverkar oss själva speciellt mycket, även om den påverkar andra. Att erkänna att man blir påverkad av reklam är lite skämmigt, man har inte kontroll över sina egna impulser utan man blir manipulerad, precis det man inte ville.

Hundar kan man ha till mycket

Idag läser vi om en man i USA vars hund bet av hans tå då han var medvetslös efter att ha intagit "stora mängder alkohol".

Mannen led av odiagnosticerad Typ 2 diabetes och stortån hade blivit infekterad. Mannen hade gått med infektionen i tån i flera månader och med hjälp av en kniv karvat bort bitar allteftersom de blivit tillräckligt motbjudande. Trots detta vägrade mannen att söka hjälp. Han kommenterade också att varje gång han var ute och rastade sin hund, Jack Russell terriern Kiko, så var alla hundar de mötte mycket intresserade av att lukta på hans fötter.

Mannen hade till slut bestämt sig för att söka medicinsk hjälp men det krävdes ett antal Margaritas för att s a s skapa lite artificiellt mod. Tyvärr så fick han tydligen i sig lite mer än terapeutisk dos varpå han föll i en alkoholinducerad koma. Frun (en sjuksköterska!) lät mannen sova men hörde skrik från sovrummet: "Min tå, min tå är borta!" när han vaknade.

Hunden hade uppenbarligen tröttnat, alternativt fallit för den lockande doften, och helt sonika gnagt av mannens tå. Vid ankomsten till sjukhuset var mannens blodsocker 4,5 ggr högre än det högsta rekommenderade värdet.

Enligt uppgift i Grand Rapid News är mannen numera tacksam för att hundens agerande nu resulterat i att han får behandling för sin typ-2 diabetes. Han har dock börjat sova med skor. Då mannen frågade huruvida han kunde få den kvarblivna tå-stumpen som amputerades bort på sjukhuset för att ge som ett "snack" till Kiko kan man ju undra vilka fler odiagnosticerade åkommor han lider av?

Det här är inte den första gången det händer att en hund äter upp en infekterad kroppsdel hos en patient med diabetes. För två år sedan åt en 56-årig kvinnas tax upp även hennes tå.

Så nästa gång du möter en hund och den visar ett överdrivet intresse för någon speciell kroppsdel så bör du kanske vara lite försiktig eller gå till närmsta vårdcentral för att få ditt blodsocker kontrollerat.

Hur man än vänder sig...

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till nya vetenskapliga rön. Under sommaren har bl a följande rapporter publicerats: Nu senast rapporterades det i många media om att den optimala längden på en natts sömn skulle vara 7 timmar. Såväl mer som mindre sömn per natt skulle öka risken för ett antal olika sjukdomar. Att för lite sömn är en riskfaktor för allt möjligt tror jag att alla småbarnsföräldrar kan intyga. På vilket sätt längre sömn skulle vara orsaken till ökad sjukdomsrisk har inte framgått. Om man får ge sig på en gissning är nog snarare överdrivet lång sömn ett symptom på någon underliggande sjukdom.

Ett annat rön, till viss del i motsättning till ovanstående, presenterades i mitten av juli där man hävdade att kaffe, eller koffein, var nog så effektivt mot kognitiva sjukdomar som många läkemedel. En känd biverkan av koffein är ju annars att man kan få svårt att sova.

Slutar jag med kaffet ökar alltså risken för en demenssjukdom samtidigt som risken för en hjärt-kärlhändelse minskar och vice versa.

Som alltid tycks det mig att man får bestämma sig själv: Hur vill jag leva och hur vill jag dö? Ska jag leva varje dag som om jag var döende för att få dö frisk?

Nej, jag tror jag går och tar mig en kopp till och funderar över den frågan...

En efterföljare till Leonid Rogozov

Jag skrev tidigare om den ryske läkaren Leonid Rogozov som under en expedition till Antarktis opererade ut sin egen inflammerade blindtarm.

Nu rapporterar Aftonbladet om en nutida efterföljare på Sundsvalls Sjukhus som tröttnade på att vänta på behandling och helt sonika tog och sydde ihop sitt sår själv. Rådigt och effektivt kan man tycka, men inte då! Sundsvalls Sjukhus (eller landstinget i Västernorrland kan man anta) gillade inte alls tilltaget utan har nu polisanmält mannen för egenmäktigt förfarande då han använde sjukhusets utrustning utan lov...

När jag själv var i 15-årsåldern var jag på ett scoutläger i Norge och lyckades där med konststycket att skära av mig en hyggligt stor del av yttersta delen av tummen. Det blödde ganska ordentligt och när jag kom in i sjukvårdstältet fick jag frågan om jag ville bli sydd direkt eller få en bedövningsspruta först. Det skulle bli två stick oavsett. I ett försök att verka tuffare än jag är valde jag att de skulle sy direkt. Då vänder sig den ansvariga sköterskan/läkaren? till sin assistent och säger: Nu har du väl sett hur det går till så många gånger att du kan göra det själv?

Sagt och gjort, assistenten lyckas tråckla ihop min tum-spets (det blev bara ett stygn så såret var kanske inte livshotande) och jag kunde återgå till täljandet som stod på programmet just denna dag.

När jag sedan några veckor senare skall gå till skolsköterskan för att ta bort stygnet tittar hon skeptiskt på knuten och frågar: Har du sytt det här själv?

Tur att jag inte ljög och svarade ja. Vem vet vad straffet hade blivit...

En god nyhet så här inför helgen

Idag meddelas i flera medier att Livsmedelsverket med hjälp av EU (Efsa) infört ett förbud mot att i reklam påstå att produkter som innehåller Omega 3 eller Omega 6 kan förbättra barns hälsa, inlärningsförmåga eller liknande. Den kompletta listan på vad som förbjuds finns här.

En god nyhet och nu väntar vi på samma beslut vad gäller homeopati och liknande humbugterapier som marknadsförs med mycket tveksamma budskap.

Mindre läkemedel - kortare liv

i alla fall för lungcancerpatienter. I en nyligen publicerad studie i tidningen Thorax vilken bl a Läkemedelsvärlden rapporterar från framkommer att dubbelt så många patienter med lungcancer lever i Sverige efter 5 år jämfört med i Storbritannien.

Författarna är inte helt klara med den exakta orsaken med de skriver med typiskt brittisk understatement att "Vi kan inte utesluta att skillnaderna i behandlingsaktivitet har en betydelse". Då ska man veta att 48% av de brittiska patienterna INTE får någon anti-tumörbehandling jämfört med endast 19% i Sverige.

I tidigare studier har visats att britter har sämst tillgång till cancerläkemedel. Detta i ett land som inom hälsoekonomi länge ansetts som något av ett föregångsland med institutet NICE.

Nu har jag ingen exakt information kring hur NICE agerat avseende cancerläkemedel men man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se ett samband mellan NICE och deras arbete och den begränsade tillgången av (dyra) cancerterapier för patienterna i Storbritannien.

Jag ser det som ett symptom på kostnadsfokus som löper amok.

Full disclosure: Arbetar med AstraZenecas onkologiportfölj.