Idag läser vi om en man i USA vars hund bet av hans tå då han var medvetslös efter att ha intagit "stora mängder alkohol".
Mannen led av odiagnosticerad Typ 2 diabetes och stortån hade blivit infekterad. Mannen hade gått med infektionen i tån i flera månader och med hjälp av en kniv karvat bort bitar allteftersom de blivit tillräckligt motbjudande. Trots detta vägrade mannen att söka hjälp. Han kommenterade också att varje gång han var ute och rastade sin hund, Jack Russell terriern Kiko, så var alla hundar de mötte mycket intresserade av att lukta på hans fötter.
Mannen hade till slut bestämt sig för att söka medicinsk hjälp men det krävdes ett antal Margaritas för att s a s skapa lite artificiellt mod. Tyvärr så fick han tydligen i sig lite mer än terapeutisk dos varpå han föll i en alkoholinducerad koma. Frun (en sjuksköterska!) lät mannen sova men hörde skrik från sovrummet: "Min tå, min tå är borta!" när han vaknade.
Hunden hade uppenbarligen tröttnat, alternativt fallit för den lockande doften, och helt sonika gnagt av mannens tå. Vid ankomsten till sjukhuset var mannens blodsocker 4,5 ggr högre än det högsta rekommenderade värdet.
Enligt uppgift i Grand Rapid News är mannen numera tacksam för att hundens agerande nu resulterat i att han får behandling för sin typ-2 diabetes. Han har dock börjat sova med skor. Då mannen frågade huruvida han kunde få den kvarblivna tå-stumpen som amputerades bort på sjukhuset för att ge som ett "snack" till Kiko kan man ju undra vilka fler odiagnosticerade åkommor han lider av?
Det här är inte den första gången det händer att en hund äter upp en infekterad kroppsdel hos en patient med diabetes. För två år sedan åt en 56-årig kvinnas tax upp även hennes tå.
Så nästa gång du möter en hund och den visar ett överdrivet intresse för någon speciell kroppsdel så bör du kanske vara lite försiktig eller gå till närmsta vårdcentral för att få ditt blodsocker kontrollerat.
En blogg om reklam, kommunikation och närliggande frågor inom området läkemedel och hälsa. Skriven av en fd reklamköpare, numera reklamleverantör.
Visar inlägg med etikett dumheter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dumheter. Visa alla inlägg
fredag 6 augusti 2010
tisdag 3 augusti 2010
En efterföljare till Leonid Rogozov
Jag skrev tidigare om den ryske läkaren Leonid Rogozov som under en expedition till Antarktis opererade ut sin egen inflammerade blindtarm.
Nu rapporterar Aftonbladet om en nutida efterföljare på Sundsvalls Sjukhus som tröttnade på att vänta på behandling och helt sonika tog och sydde ihop sitt sår själv. Rådigt och effektivt kan man tycka, men inte då! Sundsvalls Sjukhus (eller landstinget i Västernorrland kan man anta) gillade inte alls tilltaget utan har nu polisanmält mannen för egenmäktigt förfarande då han använde sjukhusets utrustning utan lov...
När jag själv var i 15-årsåldern var jag på ett scoutläger i Norge och lyckades där med konststycket att skära av mig en hyggligt stor del av yttersta delen av tummen. Det blödde ganska ordentligt och när jag kom in i sjukvårdstältet fick jag frågan om jag ville bli sydd direkt eller få en bedövningsspruta först. Det skulle bli två stick oavsett. I ett försök att verka tuffare än jag är valde jag att de skulle sy direkt. Då vänder sig den ansvariga sköterskan/läkaren? till sin assistent och säger: Nu har du väl sett hur det går till så många gånger att du kan göra det själv?
Sagt och gjort, assistenten lyckas tråckla ihop min tum-spets (det blev bara ett stygn så såret var kanske inte livshotande) och jag kunde återgå till täljandet som stod på programmet just denna dag.
När jag sedan några veckor senare skall gå till skolsköterskan för att ta bort stygnet tittar hon skeptiskt på knuten och frågar: Har du sytt det här själv?
Tur att jag inte ljög och svarade ja. Vem vet vad straffet hade blivit...
Nu rapporterar Aftonbladet om en nutida efterföljare på Sundsvalls Sjukhus som tröttnade på att vänta på behandling och helt sonika tog och sydde ihop sitt sår själv. Rådigt och effektivt kan man tycka, men inte då! Sundsvalls Sjukhus (eller landstinget i Västernorrland kan man anta) gillade inte alls tilltaget utan har nu polisanmält mannen för egenmäktigt förfarande då han använde sjukhusets utrustning utan lov...
När jag själv var i 15-årsåldern var jag på ett scoutläger i Norge och lyckades där med konststycket att skära av mig en hyggligt stor del av yttersta delen av tummen. Det blödde ganska ordentligt och när jag kom in i sjukvårdstältet fick jag frågan om jag ville bli sydd direkt eller få en bedövningsspruta först. Det skulle bli två stick oavsett. I ett försök att verka tuffare än jag är valde jag att de skulle sy direkt. Då vänder sig den ansvariga sköterskan/läkaren? till sin assistent och säger: Nu har du väl sett hur det går till så många gånger att du kan göra det själv?
Sagt och gjort, assistenten lyckas tråckla ihop min tum-spets (det blev bara ett stygn så såret var kanske inte livshotande) och jag kunde återgå till täljandet som stod på programmet just denna dag.
När jag sedan några veckor senare skall gå till skolsköterskan för att ta bort stygnet tittar hon skeptiskt på knuten och frågar: Har du sytt det här själv?
Tur att jag inte ljög och svarade ja. Vem vet vad straffet hade blivit...
fredag 30 april 2010
Mindre läkemedel - kortare liv
i alla fall för lungcancerpatienter. I en nyligen publicerad studie i tidningen Thorax vilken bl a Läkemedelsvärlden rapporterar från framkommer att dubbelt så många patienter med lungcancer lever i Sverige efter 5 år jämfört med i Storbritannien.
Författarna är inte helt klara med den exakta orsaken med de skriver med typiskt brittisk understatement att "Vi kan inte utesluta att skillnaderna i behandlingsaktivitet har en betydelse". Då ska man veta att 48% av de brittiska patienterna INTE får någon anti-tumörbehandling jämfört med endast 19% i Sverige.
I tidigare studier har visats att britter har sämst tillgång till cancerläkemedel. Detta i ett land som inom hälsoekonomi länge ansetts som något av ett föregångsland med institutet NICE.
Nu har jag ingen exakt information kring hur NICE agerat avseende cancerläkemedel men man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se ett samband mellan NICE och deras arbete och den begränsade tillgången av (dyra) cancerterapier för patienterna i Storbritannien.
Jag ser det som ett symptom på kostnadsfokus som löper amok.
Full disclosure: Arbetar med AstraZenecas onkologiportfölj.
Författarna är inte helt klara med den exakta orsaken med de skriver med typiskt brittisk understatement att "Vi kan inte utesluta att skillnaderna i behandlingsaktivitet har en betydelse". Då ska man veta att 48% av de brittiska patienterna INTE får någon anti-tumörbehandling jämfört med endast 19% i Sverige.
I tidigare studier har visats att britter har sämst tillgång till cancerläkemedel. Detta i ett land som inom hälsoekonomi länge ansetts som något av ett föregångsland med institutet NICE.
Nu har jag ingen exakt information kring hur NICE agerat avseende cancerläkemedel men man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se ett samband mellan NICE och deras arbete och den begränsade tillgången av (dyra) cancerterapier för patienterna i Storbritannien.
Jag ser det som ett symptom på kostnadsfokus som löper amok.
Full disclosure: Arbetar med AstraZenecas onkologiportfölj.
fredag 16 april 2010
Dumheterna fortsätter
Jag har tidigare skrivit (här) om Västra Götalandsregionens egna lilla SBU; HTA-Centrum. Nu visar det sig att dumheterna inte begränsar sig till patienterna med reumatoid artrit (alla som är förvånade räcker upp handen!).
Det senaste exemplet beskrivs av professor Lars Påhlman i veckans nummer av Dagens Medicin (endast på papper). Exemplet rör patienter med avföringsinkontinens och sk sakral nervstimulering, SNS, samt värdet av behandlingen. Enl artikeln skickas patienter till professorns klinik i Uppsala (enda stället där operationen genomförs) från hela landet UTOM från VGR. Skälet till att patienterna från VGR förvägras denna botande behandling som visat att 50 procent av patienterna slipper göra på sig, är att en HTA-analys kommit fram till att "det vetenskapliga stödet är otillräckligt och det finns behov av större randomiserade studier".
Samtidigt genomförs andra behandlingar av samma högspecialiserade art i Göteborg (exempelvis endokrina buktumörer) utan att det finns en enda randomiserad studie. Av en slump råkar det vara så att dessa operationer får VGR bra betalt för av patienternas hemlandsting...
Jag delar professorns misstanke: egentligen är det bara pengar som ligger bakom beslutet. HTA ska kanske uttydas: Hjälp Till Avfärdande (av terapier som kostar pengar...)
Återigen är jag glad att jag inte bor i västverige och är i behov av något annat än terapier som introducerades på 50-talet.
Det senaste exemplet beskrivs av professor Lars Påhlman i veckans nummer av Dagens Medicin (endast på papper). Exemplet rör patienter med avföringsinkontinens och sk sakral nervstimulering, SNS, samt värdet av behandlingen. Enl artikeln skickas patienter till professorns klinik i Uppsala (enda stället där operationen genomförs) från hela landet UTOM från VGR. Skälet till att patienterna från VGR förvägras denna botande behandling som visat att 50 procent av patienterna slipper göra på sig, är att en HTA-analys kommit fram till att "det vetenskapliga stödet är otillräckligt och det finns behov av större randomiserade studier".
Samtidigt genomförs andra behandlingar av samma högspecialiserade art i Göteborg (exempelvis endokrina buktumörer) utan att det finns en enda randomiserad studie. Av en slump råkar det vara så att dessa operationer får VGR bra betalt för av patienternas hemlandsting...
Jag delar professorns misstanke: egentligen är det bara pengar som ligger bakom beslutet. HTA ska kanske uttydas: Hjälp Till Avfärdande (av terapier som kostar pengar...)
Återigen är jag glad att jag inte bor i västverige och är i behov av något annat än terapier som introducerades på 50-talet.
onsdag 31 mars 2010
En småpåve i varje buske
Dagens Apotek skriver idag om en märklig företeelse.
I Västra Götaland görs en helt annan bedömning av den medicinska nyttan av TNF-hämmare (ex vis Humira, Enbrel och Remicade) än vad som gjorts i resten av Sverige (och världen?).
Bakgrunden är att såväl socialstyrelsen och svensk reumatologisk förening bedömer att dessa läkemedel har stort evidensvärde och rekommenderar behandlingen för patienter med RA. Så patienter som bor i exempelvis Stockholm eller Skåne har alltså ganska stora möjligheter att få dessa, för många helt livsavgörande läkemedel, men alltså inte i Västra Götaland. Skälet till detta är att i Västra Götaland, en region känd för sina enorma resurser, goda tillgång på pengar i regionens budget och benkoll på pengaflödena anser sig ha råd att hålla sig med ett eget hälsoekonomiskt råd, det sk HTA-centrum. HTA (Health Technology Assessment)-centrum ska alltså genom en sk HTA-process granska den vetenskapliga dokumentationen kring nya typer av medicinska teknologier (implantat, läkemedel, apparatur etc) innan de får användas i regionen.
Så långt låter det väl vettigt om det inte var så att DET REDAN GJORTS!
Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, TLV, Läkarsammanslutningar (i detta fall SRF, Svensk Reumatologisk Förening), SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering), utländska organisationer som ACR (American College of Rheumatology) eller EULAR (European League Against Rheumatism), Cochrane mfl gör ju redan denna typ av granskning.
Varför, varför, VARFÖR ska varje region, landsting, kommun, klinik eller annan småpåve göra en egen granskning? Räcker inte ovanstående? Vilken unik kompetens besitter personerna i VGRs HTA-Centrum? Skulle inte den kunna ställas ovanstående organisationer till godo. Där skulle man kanske till och med kunna ta betalt för den unika kunskapen.
Skulle inte den ekonomiska härdsmälta som Västra Götalandsregionen varit (är?), kunna använda sina resurser till att faktiskt behandla patienter, istället för att göra en egen överprövning av sådant som redan prövats och utvärderats på alla rimliga sätt och ur alla vinklar?
Tro nu inte att VGR är ensamma i sitt vanvett, även Örebro och Östergötland har liknande organisationer. Även i Lund finns IHE. De två sistnämnda arbetar, åtminstone delvis, på nationell nivå, vilket gör organisationen i Göteborg än mer onödig.
Full disclosure: Har uppdrag för Abbotts Humira.
I Västra Götaland görs en helt annan bedömning av den medicinska nyttan av TNF-hämmare (ex vis Humira, Enbrel och Remicade) än vad som gjorts i resten av Sverige (och världen?).
Bakgrunden är att såväl socialstyrelsen och svensk reumatologisk förening bedömer att dessa läkemedel har stort evidensvärde och rekommenderar behandlingen för patienter med RA. Så patienter som bor i exempelvis Stockholm eller Skåne har alltså ganska stora möjligheter att få dessa, för många helt livsavgörande läkemedel, men alltså inte i Västra Götaland. Skälet till detta är att i Västra Götaland, en region känd för sina enorma resurser, goda tillgång på pengar i regionens budget och benkoll på pengaflödena anser sig ha råd att hålla sig med ett eget hälsoekonomiskt råd, det sk HTA-centrum. HTA (Health Technology Assessment)-centrum ska alltså genom en sk HTA-process granska den vetenskapliga dokumentationen kring nya typer av medicinska teknologier (implantat, läkemedel, apparatur etc) innan de får användas i regionen.
Så långt låter det väl vettigt om det inte var så att DET REDAN GJORTS!
Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, TLV, Läkarsammanslutningar (i detta fall SRF, Svensk Reumatologisk Förening), SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering), utländska organisationer som ACR (American College of Rheumatology) eller EULAR (European League Against Rheumatism), Cochrane mfl gör ju redan denna typ av granskning.
Varför, varför, VARFÖR ska varje region, landsting, kommun, klinik eller annan småpåve göra en egen granskning? Räcker inte ovanstående? Vilken unik kompetens besitter personerna i VGRs HTA-Centrum? Skulle inte den kunna ställas ovanstående organisationer till godo. Där skulle man kanske till och med kunna ta betalt för den unika kunskapen.
Skulle inte den ekonomiska härdsmälta som Västra Götalandsregionen varit (är?), kunna använda sina resurser till att faktiskt behandla patienter, istället för att göra en egen överprövning av sådant som redan prövats och utvärderats på alla rimliga sätt och ur alla vinklar?
Tro nu inte att VGR är ensamma i sitt vanvett, även Örebro och Östergötland har liknande organisationer. Även i Lund finns IHE. De två sistnämnda arbetar, åtminstone delvis, på nationell nivå, vilket gör organisationen i Göteborg än mer onödig.
Full disclosure: Har uppdrag för Abbotts Humira.
måndag 29 mars 2010
Dumskallarna sammansvärjer sig
I Storbritannien har en nationell sammanslutningen för apotekare, The General Pharmaceutical Council (GPhC), beslutat att det fortsatt är i sin ordning för den enskilde apoteksanställde att vägra att lämna ut läkemedel som strider mot hans eller hennes religiösa övertygelse. Frågan aktualiserades då en kvinna i Sheffield förvägrades att få ut det preventivmedel hon förskrivits då det stred mot den apoteksanställdes religiösa övertygelse. Hon uppmanades att återkomma nästföljande dag då någon annan anställd var på plats!
Huvudsakligen handlar det tydligen om p-piller och så kallade dagen-efter-piller. Det krävs dock inte mycket fantasi för att man skulle kunna tänka sig att frågan skulle kunna aktualiseras vad gäller kapslar gjorda av bovint gelatin eller några andra ingående substanser som är förbjudna enligt något mer eller mindre obskyrt religiöst påbud.
Eller varför begränsa sig till religioner? Alla godkända läkemedel är testade på djur. Till och med på gulliga djur! Om man ogillar det (och handen på hjärtat - vem GILLAR djurförsök?), ska man då kunna hänvisa patienten till homeopati eller annan hokuspokusterapi för att den personliga etiken så påbjuder?
Eller är det så att om man i sin yrkesroll som apotekare inte klarar av att lämna ut ett godkänt och av läkare förskrivet läkemedel på grund av sin etiska övertygelse borde se sig om efter ett annat levebröd?
Huvudsakligen handlar det tydligen om p-piller och så kallade dagen-efter-piller. Det krävs dock inte mycket fantasi för att man skulle kunna tänka sig att frågan skulle kunna aktualiseras vad gäller kapslar gjorda av bovint gelatin eller några andra ingående substanser som är förbjudna enligt något mer eller mindre obskyrt religiöst påbud.
Eller varför begränsa sig till religioner? Alla godkända läkemedel är testade på djur. Till och med på gulliga djur! Om man ogillar det (och handen på hjärtat - vem GILLAR djurförsök?), ska man då kunna hänvisa patienten till homeopati eller annan hokuspokusterapi för att den personliga etiken så påbjuder?
Eller är det så att om man i sin yrkesroll som apotekare inte klarar av att lämna ut ett godkänt och av läkare förskrivet läkemedel på grund av sin etiska övertygelse borde se sig om efter ett annat levebröd?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)