Transtrand då?

Jag skrev tidigare i år om olika orter där det är ok eller inte för läkemedelsindustrin att sponsra kongresser.

Nu har LIFs compliance officer kommit fram till att Sälen inte är ok för en konferens arrangerad av FSUM (Föreningen för Sveriges Ungdomsmottagningar). Skälet till att hålla konferensen i Sälen var att man där har en ungdomsmottagning som endast är öppen under vinterhalvåret och man där kommer i kontakt med ungdomar i en "speciell miljö". Detta räcker inte, utan Sälen är för exklusivt för att industrin ska kunna ge några ekonomiska bidrag till konferensen.

Får man tipsa om Transtrand? Där finns vandrarhem som drivs av Lottorna. Om det blir för exklusivt kanske man kan förlägga deltagarna i Lima (inte Perus huvudstad) där det finns en stugby av enklare karaktär...

Hur kan man veta att reklamen har effekt? Del 1.

Hur kan jag som marknadsförare för ett visst läkemedel veta om de ansträngningar jag gör för att sälja mitt läkemedel har någon effekt? Ett problem inom läkemedelsbranschen (i Sverige) är att man oftast inte exakt vet vem som är kunden. Jo, man vet att läkare av olika specialiteter är "kunder" men det är svårt att exakt veta vilken läkare som förskriver ett visst preparat och i vilka mängder. Det är ytterst sällan man kan gå ut från ett möte med ett påskrivet kontrakt i handen. Därför tvingas man oftast att ta till mer eller mindre kvalificerade gissningar och antaganden.

Detta får återverkningar på den kommunikation och reklam man använder sig av. Hur ska vi utvärdera om den har någon effekt? Man kan självklart använda sig av aggregerade mått, dvs hur förändras totalförsäljningen över tid. Om den ökar kan vi anta att våra ansträngningar har en positiv effekt. Men om man vill mäta och följa sina ansträngningar på något annat sätt? Detta tänkte jag försöka diskutera och fundera kring i ett antal bloggposter under de närmaste veckorna. Watch this space, som amerikanerna säger...

All reklam (jag använder mig av begreppet reklam för att sammanfatta alla kommunikationsverktyg man som marknadsförare använder sig av; säljmöten, DR, annonser, PR, web etc) syftar till att sälja mer av den tjänst eller produkt man tillhandahåller. Där stöter vi direkt på problem i och med att (läkemedels-)reklam inte har någon direkt koppling till beslutet att använda ett visst läkemedel. Detta av den enkla anledningen att det så gott som alltid går en viss tid mellan tillfället läkaren exponeras för reklamen och förskrivningsögonblicket (undantaget från de fall då läkaren slår upp preparatet i FASS eller motsvarande).

Det val läkaren ställs inför och det beslut hon eller han därefter fattar påverkas av en lång rad faktorer; förskrivningsvana, kännedom om alternativ, intresse, personliga preferenser, läkemedelskommittérekommendationer etc. Såväl medvetna som omedvetna uppfattningar spelar roll. Det vi med reklamen kan hoppas åstadkomma är att förbättra förutsättningarna för att vårt läkemedel ska komma att förskrivas.

Därmed ställs vi inför det faktum att vi måste skapa en association i förskrivarens hjärna kring produkten, dvs vi måste bygga ett varumärke. För att göra det måste vi först ta några steg tillbaka och fundera kring hur vi människor (även läkare) uppfattar reklam, hur vi fattar beslut och hur de två påverkar varandra.

De allra flesta människor (möjligtvis med undantaget av mina kära kollegor i branschen) är ointresserade av reklam, vi bryr oss helt enkelt inte. Att vi inte bryr oss beror på att vi inte vill "bli lurade", vi tror inte att reklamen kan lära oss något och vi vill inte bli pådyvlade något vi inte behöver eller ens vill ha. Det sistnämnda bygger på att vi alla har förstått syftet med reklam: att sälja mer, och vi har genomskådat de överdrifter som många reklammakare använder sig av. Detta får sammantaget effekten att så snart vi har identifierat något som reklam så minskar, eller försvinner, värdet för oss att fortsätta lyssna. Vi riktar vår uppmärksamhet åt andra saker: Sånt som antingen underhåller oss eller är viktigt för oss. Redan här kan vi dra en slutsats: Om du inte kan bli viktig för din målgrupp, se till att du blir underhållande! Ett tydligt exempel på detta är den oerhört prisbelönta kampanjen för Cadburys choklad, en för de allra flesta ganska oviktig produkt men genom att använda sig av en trummande gorilla så blir man åtminstone underhållande.

Dessutom så tror vi att reklamen inte påverkar oss själva speciellt mycket, även om den påverkar andra. Att erkänna att man blir påverkad av reklam är lite skämmigt, man har inte kontroll över sina egna impulser utan man blir manipulerad, precis det man inte ville.

Hundar kan man ha till mycket

Idag läser vi om en man i USA vars hund bet av hans tå då han var medvetslös efter att ha intagit "stora mängder alkohol".

Mannen led av odiagnosticerad Typ 2 diabetes och stortån hade blivit infekterad. Mannen hade gått med infektionen i tån i flera månader och med hjälp av en kniv karvat bort bitar allteftersom de blivit tillräckligt motbjudande. Trots detta vägrade mannen att söka hjälp. Han kommenterade också att varje gång han var ute och rastade sin hund, Jack Russell terriern Kiko, så var alla hundar de mötte mycket intresserade av att lukta på hans fötter.

Mannen hade till slut bestämt sig för att söka medicinsk hjälp men det krävdes ett antal Margaritas för att s a s skapa lite artificiellt mod. Tyvärr så fick han tydligen i sig lite mer än terapeutisk dos varpå han föll i en alkoholinducerad koma. Frun (en sjuksköterska!) lät mannen sova men hörde skrik från sovrummet: "Min tå, min tå är borta!" när han vaknade.

Hunden hade uppenbarligen tröttnat, alternativt fallit för den lockande doften, och helt sonika gnagt av mannens tå. Vid ankomsten till sjukhuset var mannens blodsocker 4,5 ggr högre än det högsta rekommenderade värdet.

Enligt uppgift i Grand Rapid News är mannen numera tacksam för att hundens agerande nu resulterat i att han får behandling för sin typ-2 diabetes. Han har dock börjat sova med skor. Då mannen frågade huruvida han kunde få den kvarblivna tå-stumpen som amputerades bort på sjukhuset för att ge som ett "snack" till Kiko kan man ju undra vilka fler odiagnosticerade åkommor han lider av?

Det här är inte den första gången det händer att en hund äter upp en infekterad kroppsdel hos en patient med diabetes. För två år sedan åt en 56-årig kvinnas tax upp även hennes tå.

Så nästa gång du möter en hund och den visar ett överdrivet intresse för någon speciell kroppsdel så bör du kanske vara lite försiktig eller gå till närmsta vårdcentral för att få ditt blodsocker kontrollerat.

Hur man än vänder sig...

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till nya vetenskapliga rön. Under sommaren har bl a följande rapporter publicerats: Nu senast rapporterades det i många media om att den optimala längden på en natts sömn skulle vara 7 timmar. Såväl mer som mindre sömn per natt skulle öka risken för ett antal olika sjukdomar. Att för lite sömn är en riskfaktor för allt möjligt tror jag att alla småbarnsföräldrar kan intyga. På vilket sätt längre sömn skulle vara orsaken till ökad sjukdomsrisk har inte framgått. Om man får ge sig på en gissning är nog snarare överdrivet lång sömn ett symptom på någon underliggande sjukdom.

Ett annat rön, till viss del i motsättning till ovanstående, presenterades i mitten av juli där man hävdade att kaffe, eller koffein, var nog så effektivt mot kognitiva sjukdomar som många läkemedel. En känd biverkan av koffein är ju annars att man kan få svårt att sova.

Slutar jag med kaffet ökar alltså risken för en demenssjukdom samtidigt som risken för en hjärt-kärlhändelse minskar och vice versa.

Som alltid tycks det mig att man får bestämma sig själv: Hur vill jag leva och hur vill jag dö? Ska jag leva varje dag som om jag var döende för att få dö frisk?

Nej, jag tror jag går och tar mig en kopp till och funderar över den frågan...

En efterföljare till Leonid Rogozov

Jag skrev tidigare om den ryske läkaren Leonid Rogozov som under en expedition till Antarktis opererade ut sin egen inflammerade blindtarm.

Nu rapporterar Aftonbladet om en nutida efterföljare på Sundsvalls Sjukhus som tröttnade på att vänta på behandling och helt sonika tog och sydde ihop sitt sår själv. Rådigt och effektivt kan man tycka, men inte då! Sundsvalls Sjukhus (eller landstinget i Västernorrland kan man anta) gillade inte alls tilltaget utan har nu polisanmält mannen för egenmäktigt förfarande då han använde sjukhusets utrustning utan lov...

När jag själv var i 15-årsåldern var jag på ett scoutläger i Norge och lyckades där med konststycket att skära av mig en hyggligt stor del av yttersta delen av tummen. Det blödde ganska ordentligt och när jag kom in i sjukvårdstältet fick jag frågan om jag ville bli sydd direkt eller få en bedövningsspruta först. Det skulle bli två stick oavsett. I ett försök att verka tuffare än jag är valde jag att de skulle sy direkt. Då vänder sig den ansvariga sköterskan/läkaren? till sin assistent och säger: Nu har du väl sett hur det går till så många gånger att du kan göra det själv?

Sagt och gjort, assistenten lyckas tråckla ihop min tum-spets (det blev bara ett stygn så såret var kanske inte livshotande) och jag kunde återgå till täljandet som stod på programmet just denna dag.

När jag sedan några veckor senare skall gå till skolsköterskan för att ta bort stygnet tittar hon skeptiskt på knuten och frågar: Har du sytt det här själv?

Tur att jag inte ljög och svarade ja. Vem vet vad straffet hade blivit...

En god nyhet så här inför helgen

Idag meddelas i flera medier att Livsmedelsverket med hjälp av EU (Efsa) infört ett förbud mot att i reklam påstå att produkter som innehåller Omega 3 eller Omega 6 kan förbättra barns hälsa, inlärningsförmåga eller liknande. Den kompletta listan på vad som förbjuds finns här.

En god nyhet och nu väntar vi på samma beslut vad gäller homeopati och liknande humbugterapier som marknadsförs med mycket tveksamma budskap.

Mindre läkemedel - kortare liv

i alla fall för lungcancerpatienter. I en nyligen publicerad studie i tidningen Thorax vilken bl a Läkemedelsvärlden rapporterar från framkommer att dubbelt så många patienter med lungcancer lever i Sverige efter 5 år jämfört med i Storbritannien.

Författarna är inte helt klara med den exakta orsaken med de skriver med typiskt brittisk understatement att "Vi kan inte utesluta att skillnaderna i behandlingsaktivitet har en betydelse". Då ska man veta att 48% av de brittiska patienterna INTE får någon anti-tumörbehandling jämfört med endast 19% i Sverige.

I tidigare studier har visats att britter har sämst tillgång till cancerläkemedel. Detta i ett land som inom hälsoekonomi länge ansetts som något av ett föregångsland med institutet NICE.

Nu har jag ingen exakt information kring hur NICE agerat avseende cancerläkemedel men man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se ett samband mellan NICE och deras arbete och den begränsade tillgången av (dyra) cancerterapier för patienterna i Storbritannien.

Jag ser det som ett symptom på kostnadsfokus som löper amok.

Full disclosure: Arbetar med AstraZenecas onkologiportfölj.

Hårdast av de hårda, eller ett förslag till landstingen i besparingstider

Den 5 november 1960 seglade fartyget Ob från Leningrad mot Princess Astrid land på Sydpolen. Målsättningen var att bygga en forskningsstation åt dåvarande Sovjetunionen. Det lyckades man också med och den 18 februari 1961 öppnade Novolazarevskaya som stationen kom att kallas. Strax därefter föll den Antarktiska polarvintern och forskningsgruppen om 12 personer var helt isolerade från omvärlden.

Den 29 april blev den 27-årige ryske kirurgen Leonid Ivanovich Rogozov sjuk. Han blev svag och illamående. Senare noterade han också smärta i övre delen av bålen som flyttade sig till en position åt höger och nedåt. Han hade inga problem att diagnostisera akut blindtarmsinflammation. Behandlingen var dock en helt annan femma. För att inte oroa sina kollegor så försökte han dölja sitt tillstånd i det längsta. .

Den 30 april var situation akut. Han kräktes upprepade gånger och nu fanns det bara en lösning: han behövde en operation, men vem skulle utföra den? Leonid skrev i sin dagbok: En polarforskares enda medicinska erfarenhet kommer troligtvis från att ha suttit i en tandläkarstol. Leonid beslutade att han skulle operera sig själv.

Kollegorna tömde hans rum på alla prylar förutom sängen, en lampa och två bord, belyste alla ytor med ultraviolett ljus för att sterilisera rummet samt kokade sängkläder och alla instrument man skulle komma att behöva. Meteorologen och mekanikern utsågs till operationsassistenter med stationens chef som ersättare om någon av de två inte skulle klara av sin uppgift. Meteorologen skulle agera operationssköterska och vara behjälplig med instrument och annat Leonid skulle komma att behöva. Mekanikerns uppgift blev att hålla i spegeln och justera ljuset. Båda assistenterna klarade av sina uppgifter även "när han la snittet och flyttade runt sina egna tarmar så gurglade det, vilket var mycket obehagligt...".

Operationen tog 2 timmar. Två veckor senare var Leonid tillbaka i jobbet med sina ordinarie arbetsuppgifter. Den 29 maj 1962 anlöpte Ob Leningrad igen och dagen därpå var Leonid Rogozov tillbaka på sin ordinarie arbetsplats på sjukhuset. Han dog år 2000, men han åkte aldrig tillbaka till Sydpolen. Om du vill läsa hela historien finns den i BMJs julnummer från 2009. Där finns också bilder från operationen.

Apoteksreformen håller på att spåra ur

Jag har hela tiden varit en stark anhängare av att bryta upp Apoteket AB och att tillåta andra aktörer att sälja läkemedel.

När Resume rapporterade att Hemköp bröt mot reglerna för läkemedelshantering genom att ha bl a alvedon i korgar för självplock vid kassorna, dessutom under rubriken "matglada varor", sic!, trodde jag i min enfald att det var ett aprilskämt.

I lördags hade jag ett ärende till Hemköp under Åhlens vid Skanstull. Där tog jag bifogade bild. Frågan är hur Hemköp lever upp till Läkemedelsverkets föreskrifter:

På försäljningsstället ska läkemedlen förvaras inlåst eller under direkt uppsikt av personal. Med direkt uppsikt avses att någon i personalen kontinuerligt övervakar läkemedlen och kan förhindra otillbörlig åtkomst till läkemedlen eller åverkan på läkemedlen. Vidare ska läkemedlen på försäljningsstället exponeras och förvaras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att produkterna är läkemedel.

Det står dessutom på Alvedonförpackningarna "ska förvaras utom syn- och räckhåll för barn".

Jag hoppas verkligen att detta inte är typiskt för alla som nu getts möjligheten att tillhandahålla läkemedel. Det vore sorgligt om resultatet blir en återgång till det gamla öststatssystemet bara för att några klåpare inte klarar av att följa bestämmelserna.

Den söta modellen på bilden snattar INTE Alvedon, även om det hade varit fullt möjligt då det var knök med folk i butiken. Att personalen kontinuerligt skulle ha övervakat läkemedlen är nys.

Vid samma tillfälle passade jag på att gå in på Åhlens egna nyöppnade apotek en trappa upp och där möttes man av en helt annan upplevelse.

Dumheterna fortsätter

Jag har tidigare skrivit (här) om Västra Götalandsregionens egna lilla SBU; HTA-Centrum. Nu visar det sig att dumheterna inte begränsar sig till patienterna med reumatoid artrit (alla som är förvånade räcker upp handen!).

Det senaste exemplet beskrivs av professor Lars Påhlman i veckans nummer av Dagens Medicin (endast på papper). Exemplet rör patienter med avföringsinkontinens och sk sakral nervstimulering, SNS, samt värdet av behandlingen. Enl artikeln skickas patienter till professorns klinik i Uppsala (enda stället där operationen genomförs) från hela landet UTOM från VGR. Skälet till att patienterna från VGR förvägras denna botande behandling som visat att 50 procent av patienterna slipper göra på sig, är att en HTA-analys kommit fram till att "det vetenskapliga stödet är otillräckligt och det finns behov av större randomiserade studier".

Samtidigt genomförs andra behandlingar av samma högspecialiserade art i Göteborg (exempelvis endokrina buktumörer) utan att det finns en enda randomiserad studie. Av en slump råkar det vara så att dessa operationer får VGR bra betalt för av patienternas hemlandsting...

Jag delar professorns misstanke: egentligen är det bara pengar som ligger bakom beslutet. HTA ska kanske uttydas: Hjälp Till Avfärdande (av terapier som kostar pengar...)

Återigen är jag glad att jag inte bor i västverige och är i behov av något annat än terapier som introducerades på 50-talet.

Ett förslag dagen till ära

I kväll samlas hela den svenska reklameliten, och några andra (bl a undertecknad), på Nacka Forum för att ge sig själva en välförtjänt klapp på axeln. En from förhoppning är att bytet av lokal och upplägg gör tillställningen lite mer intressant än tidigare års sömnpiller. Detta ska alltså vara gräddan av svensk kreativitet som visar upp sig. Då förväntar man sig något extra, åtminstone gjorde jag det första gången jag deltog. Döm om min förvåning då den kreativa höjden var på obefintlig! Jag blev djupt besviken och har minst sagt lågt ställda förväntningar på kvällen. Å andra sidan kan det inte bli sämre.

Efter att ha gnällt av mig angående själva arrangemanget ska det bli kul att se hur de olika juryerna har resonerat och vilka kampanjer som vinner. Igår skrev Dagens Industri (papperstidningen) att Guldägget behöver förändras. Jag kan inte annat än hålla med framförallt vad gäller kategorierna. Idag tävlar man utifrån mediakanaler (radio, film, print etc) vilket innebär att samma kampanj/idé i vissa fall är nominerad i så gott som alla tävlingsklasser. Det vore mer tilltalande att tävla i kategorier som bygger på kommunikationskategorin, dvs B2B, samhällsinformation, FMCG etc. Det skulle främja mångfalden och göra respektive kampanj och bedömningen av densamma mer intressant. Vilka bra kampanjer tas idag inte ut i så gott som alla kanaler?

Som vanligt är inga kampanjer för receptbelagda läkemedel nominerade. Alvedon, Ipren, Nicorette och möjligtvis något annat receptfritt läkemedel har belönats genom åren. Hur kommer det sig att inga kampanjer för receptbelagda läkemedel har nominerats? (om jag missat någon så tar jag gärna kommentarer/korrigeringar).

Jag tror att det finns 2 skäl till det. Det första är att de flesta reklambyråer (och kunder) som jobbar med Rx inte anser det vara mödan värt att lämna in tävlingsbidrag. Detta kan i sin tur bero på flera orsaker; dåligt självförtroende, ingen affärsnytta för byrån (dvs man tror att kunderna inte bryr sig om reklamtävlingar). Det faktum att många "hälsobyråer" inte är med i Sveriges Kommunikationsbyråer (tidigare Reklamförbundet) kanske är ett tecken på samma sak? Skäl nr 2 tror jag är att även om byråerna och kunderna lämnar in tävlingsbidrag är reklam för receptbelagda läkemedel komplicerat att förstå. Det krävs i många fall en ganska djup bakgrundsförståelse om terapiområdet, behandlingstraditioner etc som kan vara svårt att förmedla i de begränsade format som tävlingsformen medger. Detta borde dock inte vara något som ska lyckas nedslå varken byrå eller kund, utan tvärtom sporra till att göra ännu större ansträngningar för att göra sitt case begripligt. Det är ju just det som reklambyråer ska vara, och är, bra på: Att göra det komplicerade enkelt och begripligt.

Mitt ännu ofärdiga förslag är att läkemedelsbranschen i samband med ex vis Riksstämman ordnar en galamiddag där man premierar det gångna årets bästa prestationer! Den redan existerande branschfesten kan därigenom få ett vettigare syfte än att alla f d kollegor ska gå runt och jämföra sina respektive karriärer. En tidigare kollega till mig konstaterade att "aldrig går det så bra för folk som under branschkvällen!".

Exempelvis skulle man kunna premiera innovativa reklamkampanjer, nya produkter (ett svenskt Prix Galien?), nytänkande inom kliniska prövningar osv. Man skulle helt enkelt hylla allt det läkemedelsbranschen gör bra! Möjligheterna är oändliga och jag tror att det skulle kunna ge branschen en välbehövlig moralisk boost.

Om någon är intresserad av att bolla den här iden vidare hör av dig!

Now to something completely different...

I dagens SvD har mitt Alma Mater en mycket märklig annons som jag antar syftar till att locka potentiella studenter till Uppsala Universitet.

En helsida ägnar man åt att lista, i bokstavsordning, mer eller mindre bemärkta fd studenter vid nämnda lärosäte. Att minst en av de namngivna inte lyckats ta sig igenom studierna och kvittera ut en examen väljer man att förbise. Man roar sig också med att tala om vad respektive person ägnar sig åt, eller har ägnat sig åt, för verksamhet. Själva budskapet tycks vara att man kan hamna lite varstans om man pluggar i Uppsala. Hur detta särskiljer just denna ärofulla institution från alla utbildningsmöjligheter framgår inte.

Maken till pösmagad självgodhet var det länge sedan jag upplevde. Lycka till med rekryteringen, ni behöver den!

En småpåve i varje buske

Dagens Apotek skriver idag om en märklig företeelse.

I Västra Götaland görs en helt annan bedömning av den medicinska nyttan av TNF-hämmare (ex vis Humira, Enbrel och Remicade) än vad som gjorts i resten av Sverige (och världen?).

Bakgrunden är att såväl socialstyrelsen och svensk reumatologisk förening bedömer att dessa läkemedel har stort evidensvärde och rekommenderar behandlingen för patienter med RA. Så patienter som bor i exempelvis Stockholm eller Skåne har alltså ganska stora möjligheter att få dessa, för många helt livsavgörande läkemedel, men alltså inte i Västra Götaland. Skälet till detta är att i Västra Götaland, en region känd för sina enorma resurser, goda tillgång på pengar i regionens budget och benkoll på pengaflödena anser sig ha råd att hålla sig med ett eget hälsoekonomiskt råd, det sk HTA-centrum. HTA (Health Technology Assessment)-centrum ska alltså genom en sk HTA-process granska den vetenskapliga dokumentationen kring nya typer av medicinska teknologier (implantat, läkemedel, apparatur etc) innan de får användas i regionen.

Så långt låter det väl vettigt om det inte var så att DET REDAN GJORTS!

Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, TLV, Läkarsammanslutningar (i detta fall SRF, Svensk Reumatologisk Förening), SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering), utländska organisationer som ACR (American College of Rheumatology) eller EULAR (European League Against Rheumatism), Cochrane mfl gör ju redan denna typ av granskning.

Varför, varför, VARFÖR ska varje region, landsting, kommun, klinik eller annan småpåve göra en egen granskning? Räcker inte ovanstående? Vilken unik kompetens besitter personerna i VGRs HTA-Centrum? Skulle inte den kunna ställas ovanstående organisationer till godo. Där skulle man kanske till och med kunna ta betalt för den unika kunskapen.

Skulle inte den ekonomiska härdsmälta som Västra Götalandsregionen varit (är?), kunna använda sina resurser till att faktiskt behandla patienter, istället för att göra en egen överprövning av sådant som redan prövats och utvärderats på alla rimliga sätt och ur alla vinklar?

Tro nu inte att VGR är ensamma i sitt vanvett, även Örebro och Östergötland har liknande organisationer. Även i Lund finns IHE. De två sistnämnda arbetar, åtminstone delvis, på nationell nivå, vilket gör organisationen i Göteborg än mer onödig.


Full disclosure: Har uppdrag för Abbotts Humira.

Dumskallarna sammansvärjer sig

I Storbritannien har en nationell sammanslutningen för apotekare, The General Pharmaceutical Council (GPhC), beslutat att det fortsatt är i sin ordning för den enskilde apoteksanställde att vägra att lämna ut läkemedel som strider mot hans eller hennes religiösa övertygelse. Frågan aktualiserades då en kvinna i Sheffield förvägrades att få ut det preventivmedel hon förskrivits då det stred mot den apoteksanställdes religiösa övertygelse. Hon uppmanades att återkomma nästföljande dag då någon annan anställd var på plats!

Huvudsakligen handlar det tydligen om p-piller och så kallade dagen-efter-piller. Det krävs dock inte mycket fantasi för att man skulle kunna tänka sig att frågan skulle kunna aktualiseras vad gäller kapslar gjorda av bovint gelatin eller några andra ingående substanser som är förbjudna enligt något mer eller mindre obskyrt religiöst påbud.

Eller varför begränsa sig till religioner? Alla godkända läkemedel är testade på djur. Till och med på gulliga djur! Om man ogillar det (och handen på hjärtat - vem GILLAR djurförsök?), ska man då kunna hänvisa patienten till homeopati eller annan hokuspokusterapi för att den personliga etiken så påbjuder?

Eller är det så att om man i sin yrkesroll som apotekare inte klarar av att lämna ut ett godkänt och av läkare förskrivet läkemedel på grund av sin etiska övertygelse borde se sig om efter ett annat levebröd?

Ytterligare en språklig bastard!

Jag är ledsen att återkomma till ämnet märkliga namn men jag kan inte hej, hej, hejda mig.

Det senaste exemplet som upprört mig är Apotek Hjärtat, eller Apotekhjärtat som jag läser loggan. Vad fasen betyder Apotek Hjärtat? Borde det inte rimligtvis heta Apoteket Hjärtat? Eller Apotek Hjärta?

Ja, jag är lite grinig idag.

Effektmätning eller inte?

Den senaste veckan har det diskuterats huruvida Guldägget skall tillåta att tävlingsbidragen redovisar resultat av kampanjerna. Som läget är nu är det förbjudet att ens antyda att reklamen haft någon effekt!

Redan nu kan kanske den sluge inse vad jag tycker i frågan. I min värld är det självklart att man bör få/ska redovisa resultat i en reklamtävling. Reklam har ett, och endast ett syfte: att påverka mottagaren i någon i förväg bestämd riktning. Det kan vara att köpa något, att göra något annat eller börja tycka något tredje. Om man vill syssla med något annat ska man kanske inte jobba med reklam.

Allt snack om att det är svårt att mäta reklamens effekt är trams. Kan man inte mäta det har man oklara målsättningar.

Bland annat Resumés chefredaktör har på sin blogg argumenterat för att inte tillåta effektvariabler i Guldägget. Han verkar mena att om man släpper in effekt i en tävling för kreativitet så kommer tävlingen att fördummas. Oklart hur detta skulle ske.
Det allra fånigaste argumentet är dock: ...kreatörer är speciellt olämpliga att utvärdera effekt. På lång sikt är jag nämligen säker på att kreativitet lönar sig.

Är kreatörer verkligen oförmögna att tänka långsiktigt, eller att bedöma om ett resultat har uppnåtts? Det stämmer inte med min uppfattning men jag kan ju ha fel. Och apropå långsiktighet: In the long run we are all dead.

Apor och Shakespeare.

Har nu Twittrat i några månader och ännu har inget hänt. Jag känner inte mig modern, uppdaterad eller på något sätt mer upplyst än innan. Än så länge tycker jag att det är ett brus utan vare sig vett eller sans.

Naturligtvis kan det bero på mig. Jag kanske inte använder verktyget på rätt sätt. Eller så har jag inte hittat alla tekniska funktioner som skulle ha förbättrat min upplevelse.

Vid något tillfälle hörde jag en liknelse apropå oändlighet att "om man har ett oändligt antal apor som knattrar på skrivmaskin i oändlig tid, så kommer en av dom förr eller senare att skriva (av?) ett verk av Shakespeare". Twitter är väl det närmaste vi kan komma i det sammanhanget och än så länge har jag inte stött på något som är i närheten av Shakespeare. Inte ens i närheten av Camilla Läckberg...

Hur nu detta verktyg skulle kunna vara ett värdefullt marknadsföringsverktyg är fortfarande obegripligt för mig. Däremot är jag öppen för idéer och förklaringar, men tills vidare håller jag mig skeptisk.

No shit, Sherlock!?

Enligt en artikel i Ad Age (Why measurement alone will not lead to better marketing) räcker det inte med att mäta något för att det ska bli bättre!

I många företagskulturer finns uppfattningen "du kan inte förbättra det du inte kan mäta". Denna uppfattning har genomsyrat många organisationer och framförallt marknadsavdelningens, men också forskares, budget har ifrågasatts. Detta har lett fram till alltmer intrikata mätverktyg för att på något sätt försöka utvärdera de marknadsinsatser som görs. Även de mest inbitna marknadsförare brukar hävda att halva marknadsbudgeten är slöseri med pengar, det gäller bara att veta vilken hälft.

Nu har man genom att fråga 400 (fyrahundra!) CEOs, CMOs och CFOs kommit fram till att det inte räcker med att mäta, man måste GÖRA något också. Undrar om slutsatsen blivit något annat om man frågat min sedan 15 år döda hund?

För att parafrasera David Ogilvy: "Marketing departments use measurement the way a drunk uses a lamp post--for support rather than for illumination."

Social mediahysteri

I dessa dagar pratas det alltmer frenetiskt om sociala medier och "alla" ska nu visa sig moderna genom att fokusera på social media. Det gäller även inom läkemedelsindustrin även om syftet ibland är oklart. Sociala-media-predikanterna spinner naturligtvis vidare, ibland alltmer skruvat.

Ingen har dock lyckats att förklara vilken nytta sociala media ska leverera. Det bästa jag hittills hört är att man via social media kan "avlyssna marknaden". Exempelvis via Twitter. Det går säkert att hitta något där om man har gott om tid och/eller effektiva verktyg för att sålla i bruset.

Det påstås och argumenteras från många håll att det i sociala medier kommer att föras konversationer kring varumärken och i vårt fall läkemedel. Genom att monitorera, lyssna och delta i dessa konversationer kommer vi att ges nya fantastiska möjligheter att påverka vår målgrupp. Tillåt mig tvivla...

En nyligen publicerad undersökning visades att 3 av 4 INTE ser sina vänner som trovärdiga informationskällor kring varumärken eller företag.

Om man nu inte litar på de som man kallar sina vänner och känner på något sätt, hur ska man då tro på alla som finns i s k sociala media? Denna siffra har dessutom sjunkit från 45% för två år sedan...

Missförstå mig nu rätt. Social media kan säkert vara bra och jag kan mycket väl tänka mig att ta mig an ett uppdrag där sociala media finns med som EN kanal (allra helst om du som kund kommer med en stor budget), men det måste föregås av en vettig analys utifrån den önskade målbilden. Inte bara ett nervöst: "vi måste finnas i sociala media". I min värld definieras inte modernitet av om man finns på facebook eller inte.

Tänk om alla förstod detta.

Snubblade över följande observation på Ad Aged.

Som reklamköpare handlar det om ett beslut att fatta: Vill jag vara tråkig eller modig? Som alltid låter det bättre på engelska: Boring or Daring? I reklamvärlden får det konsekvensen att om du dominerar din marknad (Coca-Cola, Microsoft mfl) kan du kosta på dig att var tråkig, din försäljning rullar på ändå. Om du inte totalt dominerar din marknad måste du vara modig om du ska kunna slå dig in.

Det är väl ett enkelt beslut kan tyckas. Vem vill vara tråkig, alla vill väl vara modiga? Varför är då inte fler modiga? Speciellt inom läkemedelsbranschen härskar tråkigheten när det kommer till reklam. Vi har alla sett annonser som så desperat försöker få med alla budskap att slutresultatet blir att inget når fram. Det blir tråkigt. Det här blir tyvärr ett självspelande piano:

"Annonser är inte viktiga för oss/vi måste få med alla viktiga budskap/läkarna vill ha rationella skäl till sitt val/vi har ett globalt koncept vi måste använda...etc" (välj det skäl som passar) leder alla till att reklamen blir tråkig. Tråkig reklam påverkar ingen. Inga förändringar i uppfattningar eller försäljning kan upptäckas. Slutsatsen blir att "Det är meningslöst att annonsera, men vi gör det ändå, vi har ju en budget". Vilket leder till ännu mindre engagemang och ännu tråkigare annonser. En dödsspiral.

Detta till trots att läkare, sköterskor och alla andra som utsetts för annonser för läkemedel är människor med de önskningar, hopp och önskemål som alla människor har. Vad är det som säger att en läkare reagerar på ett speciellt sätt på en annons för exempelvis en bil (den var snygg, sexig, kraftfull etc) men när det gäller några av de viktigaste instrumenten hon/han har i sitt jobb är det bara intressant med: Effektiv, säker och få biverkningar. Kan inte ett läkemedel uppfattas som snyggt, sexigt eller kraftfullt? I tillägg till att det är effektivt och säkert? Det som krävs är att någon är lite modig. Mer om varför det inte blir så i senare inlägg. Nu är det helg.

Tycke och smak om konferensorter

Läkemedelsindustriföreningen, LIF, är branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige. I uppdraget ingår bland mycket annat att säkerställa att medlemsföretagen följer de etiska regelverk och avtal som träffats med exempelvis SKL.

En del i regelverket handlar om huruvida läkemedelsföretag kan "sponsra" deltagandet för svenska läkare till internationella kongresser eller möten beroende på vilken ort och säsong evenemanget äger rum. Med sponsring i detta sammanhang menas att läkemedelsföretaget kan stå för 50% av kostnaden för resa, kost och logi samt hela kongressavgiften. Resterande kostnad står kliniken eller läkaren själv för. Ordagrant står följande: Fritidsorter under säsong och platser som är kända för exklusivitet skall undvikas, t.ex. vintersportorter under skidsäsong, Samma gäller för orter där samtidigt eller i anslutning till arrangemanget större internationella evenemang genomförs, t.ex. motor- och golftävlingar. Så långt finns inte så mycket att anmärka på detta. För att säkerställa efterlevnaden har LIF tillsatt en s k Compliance Officer som tycker till och fattar beslut om en ort är lämplig eller olämplig.

Däremot när man kommer till hur denna regel tillämpas i praxis blir det genast lite märkligt. Vissa orter där namnet uppenbarligen lockar har förbjudits: Whistler, Åre och Santorini.

Följande beslut tycker jag är märkliga:

Avslag: Grand Hotel i Stockholm (länk här och här), Hilton Istanbul (för "lyxiga"), Cavtat i Kroatien (för "behagligt" klimat), Järavallen Konferenscenter i Skåne (för nära Barsebäck GK) samt skidorten Levi i Finland (skidort).

I det sistnämnda fallet överklagades dock beslutet och då var det ok eftersom Levi inte är känd för de flesta svenskar "då det inte är troligt att deltagarna skulle lockas till Levi för sådana aktiviteter som skidåkning under denna begränsade tid (under pausen 12-14) särskilt som kongressen anordnas i januari månad då sträng kyla råder och det är dagsljus under en relativt kort tid av dagen." (Levi ligger 130 km norr om polcirkeln). Att det är som ljusast just mellan 12 och 14 tänkte man visst inte på.

Däremot är det fritt fram att åka till Sorrento i Italien då kongressen var i Mars och dagstemperaturen då är ca 15 grader, vilket tydligen är tillräckligt obehagligt för att godkännas. Själv kan jag tycka att 15 grader varmt känns ganska lockande dessa dagar. Det skall bli intressant att se om LIFs compliance officer ändrar "temperaturgränserna" efter årets vinter.

Man kan alltså dra slutsatsen att de flesta orter är ok att åka till så länge som

1. hotellet inte har mässingskranar,
2. orten är obekant för LIFs compliance officer,
   
3. klimatet inte är för lagom,
   
4. inte ligger för nära något intressant.

Glasklart, eller?

Vem vill köpa droger?

Igår skrev jag om det för mig obegripliga i att byta ut det utmärkta namnet Panodil Extend till det obegripliga Alvedon 665 mg.

Ytterligare ett märkligt namn dyker nu upp på vissa apotek: Kronans Droghandel!

Kronans Droghandel har en lång historia och de har distribuerat läkemedel i Sverige sedan 1907, numer under namnet KD Pharma och jag kan mycket väl tänka mig att man internt, med all rätt, är mycket stolta över sitt namn och sin historia.

Men namnet Kronans DROGhandel när man riktar sig till konsumenter/patienter? Hade inte PR-byrån något inflytande i frågan? Ni brukar ju vara så duktiga.

Grattis förresten till gårdagens vinst i Årets byrå!

Voffor gör di på dette viset?

Jag har gått och funderat över varför GSK väljer att byta namn på Panodil Extend till Alvedon 665 mg?

Låt vara att Alvedon är det starkare varumärket av de två. Resten av namnförändringen är mycket märklig.

Panodil Extend är en beredning av paracetamol med förlängd verkan (Extend), dvs man kan ta läkemedlet 3 ggr per dygn istället för 4. Med ett beskrivande namn som Extend underlättar man för alla inblandade som enkelt och smidigt förstår skillnaden mot den vanliga tabletten.

Nu väljer man alltså att byta till ett helt intetsägande suffix (665 mg). Det är säkerligen farmakologiskt korrekt att göra på det viset men rent kommunikativt är det såväl obegripligt som strategiskt felaktigt.

Oskuldens tid är över.

Första blogginlägget. Förhoppningsvis blir det många fler. Syftet med den här bloggen är att bevaka och kommentera det som händer inom läkemedels- och hälsokommunikation, med fokus på läkemedelsreklam. Twittrar också på http://twitter.com/medicinmannen.

Även om jag jobbar på en reklambyrå så är alla kommentarer, åsikter och tankar som uttrycks på den här sidan mina egna och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare eller mina kollegor.